Östra Ämterviks kyrka |
||||
Det blev en stenkyrka – trots allt! |
||||
| Hur gick det egentligen till när Östra Ämterviks nuvarande kyrka byggdes? Några av denna årsskrifts läsare kanske känner till historien, men mycket är okänt och det finns oväntat lite tryckt om Östra Ämterviks kyrkas historia. Att jag själv fick anledning att fördjupa mig i detta berodde på att jag för snart tjugo år sedan skrev en D-uppsats i historia vid Karlstads universitet. Den handlade om kyrkbyggen under perioden 1770 till 1899 och jag gjorde en fördjupande studie av fem kyrkobyggnadsprojekt: Östra Ämtervik, Eda, Västra Fågelvik, Östervallskog och Kroppa. Mina frågor i uppsatsen var följande: Vilken/vilka aktörer i församlingen ville bygga nytt? Prästen? Bruks- eller godsägare? Kyrkvärdar? Övrig allmoge? Om det är möjligt att i källorna spåra konflikter om kyrkbygget – vilka aktörer är involverade i konflikterna? Vad har Överintendentsämbetet för roll i förhållande till församlingarna? Uttrycker församlingen några önskemål kring kyrkans utseende? Befolkningen i Östra Ämtervik bestod vid 1700-talets slut mest av självägande bönder med familjer. Förutom alla bönder och soldater upptas i mantalslängden en adelsman, en lantmätare, en klockare och två präster av lägre rang. Det nedan nämnda Gårdsjö Bruk tillhörde Sunne socken. Branden och den första stämman Den 16 juli 1781 klockan fem om morgonen kom elden lös i Östra Ämterviks träkyrka, och kyrkan brann ner till grunden. Kyrkan var "för många år sedan uppförd, men 1779 så ansenligen förbättrad, att den med allt skäl kunnat räknas bland de bästa byggnader af trä". Inga inventarier kunde räddas, men småbitar av kyrkklockorna kunde tillvaratas för att användas vid gjutningen av de nya klockorna. Redan sex dagar efter att branden lagt kyrkan i aska samlades Östra Ämterviks församling till sockenstämma hos kyrkvärden Olof Olsson i Prästbol, "rörande hvad utvägar borde tagas". Att man stod inför en nästan 20 år lång byggnadsperiod med mycken split i församlingen visste man väl inte vid detta tillfälle. Man beslutade, efter att ha åhört:
I november samma år togs ämnet åter upp vid en ny sockenstämma. Anders Nilsson i Visterud uppgav sig tala för sin rote, och anförde att man borde bygga den nya kyrkan i trä, "med hvilken och den öfriga Församlingen likasom med en man instämde". En träkyrka skulle inte på långt när kosta så mycket, som en stenkyrka. Man beslutade att genomföra en votering, varvid de som ville ha stenkyrka skulle gå fram i koret, medan träkyrkans tillskyndare skulle bli kvar i bänkarna. Endast två gick fram till koret, nämligen Anders Månsson och Hans Månsson i Västmyr. När prästen nämnde att man nu inte hade möjlighet att begära stambok och kollekt till understöd, så svarades det att kollekt och stamboksmedel skulle bli alltför otillräckliga. Ett annat argument för att bygga av trä var, att kyrkogården är alltför sank för en stenkyrka, och det vore osäkert och kostsamt att finna en ny plats för en stenkyrka. På trettondagen 1782, alltså drygt två månader sedan sist, hölls återigen stämma. Då upplästes en skiss till en stenkyrka, uppgjord av murmästare Reincke i Karlstad, och på detta tycks ett förmaningstal av prästen om förmånerna å ena, jämte skyldigheterna å andra sidan för sten- eller träkyrka. "Härvid var Församlingen delad", konstateras det. De som åstundade stenkyrka tillsades stiga fram i koret. Kyrkvärden Olof Olsson i Prästbol och övriga i Prästbol förklarade, att de ville sälja en del av sina gårdar till en ny kyrkplats, lämpad för att bygga stenkyrka på. Då gick enligt protokollet, de flesta av det som kallas Anders Nilssons i Visterud parti fram i koret och "pluraliteten" för stenkyrka blev tydlig:
Alltför dyrt med stenkyrka! Så enkelt skulle det dock inte bli att trumfa igenom en stenkyrka. Kommande sommar konstateras med ett tydligt beklagande, att större delen av sockenmännen ändrat sig igen, nu för fjärde gången! För första gången omtalas en ståndsperson i samband med kyrkbygget, och det är han som nu sätter sig på tvären. Ägaren till Gårdsjö bruk, hovkamreraren Jonas Engholm hade genom sin bokhållare Georg Löfgren inlämnat ett memorial, där det bl.a. uttrycks att menigheten tvingats till att bygga stenkyrka, att en sådan kostsam byggnad utan allmogens alltför stora känning och kanske undergång inte låter sig göra, en stor kostnad för en liten och utblottad socken, att den nya stenkyrkan i Filipstad där vållat "jämmer och elände" genom de dryga kostnaderna, liksom att det finns timmermän och hantverkare inom socknen, liksom virke, och att kyrkan då kan bli färdig inom högst tre år. Prosten beklagade oenigheten och sökte att gendriva hovkamrerarens argument. Lysvik, som av ålder varit pastoratets fattigaste församling, hade "utan sin undergång byggt en vacker stenkyrka". Träkyrkobygge kräver "allernådigst" tillstånd av Konungen. Om kyrkan skulle brinna står murarna, som i Sunne 1699 kvar att bygga på nytt i. Prosten uppvisade ett nytt förslag av murmästaren Sven Hertz, och meddelade att kyrkvärden Nils Börjesson kunde skänka lämplig tomtplats. Trots pros-tens bemödanden stannade församlingen i ett, som det står slutligt och enhälligt beslut, att begära tillstånd att bygga kyrkan av trä! Så gick det ännu ett år, och i juni 1783 var det dags igen för en ny stämma. Sockenmännen hade tydligare än förut, kommit till erfarenhet, som det står i protokollet, om Hans Kongl. Maj:ts nådiga vilja angående kyrkors uppbyggande av sten. Det hänvisas särskilt till förordningen av den 31 juli 1776. Mycket troligt är att det var prosten som särskilt kungjorde denna förordning! Hursomhelst beslutade man sig för en ny votering. Man röstade som vanligt hemmansvis, och resultatet blev en tydlig majoritet för att bygga stenkyrka. Genom detta beslut var det tid att söka de tidigare omnämnda kollekt- och stamboksmedlen, och därvid krävdes att man gjorde brandsyn, vilket således beslutades. Träanhängarna förklarade sig nöjda med beslutet. Det började diskuteras murmästare, och allmogen synes ha undrat om inte Elof i Spelnäs vore lämpad. Prosten genmälde att man först måste sända ritningen till Kungl. Överintendentsämbetet för överseende och gillande, och att det till detta krävdes en "skickelig och kunnig man". Elof i Spelnäs tycks dock icke av prosten ha ansetts som lämpad för ändamålet. Enighet om material, men fortsatt oro Så var man då efter nästan två år, ense i församlingen om vilket material man skulle välja för att bygga sin kyrka. En diskussion som ledde till flera vändningar och där församlingen drog åt olika håll. Det är svårt att ur protokollen kunna följa hela händelseförloppet, men det tycks som om prosten hela tiden önskar en stenkyrka, medan vissa allmogemän, framför allt Anders Nilsson i Visterud leder "träpartiet". Det tillfälliga inhoppet från Gårdsjö bruks ägare, ledde till en tillfällig övervikt för träbyggarna. Vid den påföljande undersökningen, som krävdes för ansökan om kollekt och stambok, medverkade byggmästaren Sven Hertz med ett förslag och ritning. En ny stenkyrka kostnadsberäknades till 916 rdr, jämte sockenbornas egna persedlar och dagsverken som värderades till 1175 rdr. När man nu hade enats om byggnadsmaterialet, var det dags för ett nytt ämne att tvista om, nämligen var kyrkan skulle vara belägen. Vid sockenstämma i maj 1784 i närvaro av häradshövding Jan Sandelin uttalade de i socknens östra del boende, att de ville flytta kyrkan åt sin kant av socknen. Häradshövdingen tog då till orda, och påpekade att man för att bygga på en ny plats måste ha Kungl. Maj:ts tillstånd. På prästen Matthias Fryxells förslag, besågs då den av Sven Hertz föreslagna byggplatsen söder om interimskyrkan. Då kunde ingen neka till att platsen var vacker och väl belägen, står det i protokollet. Ärendet synes nu, för att använda ett modernt uttryck, ha dragits i långbänk. De närmaste åren förekommer mycket få noteringar med anknytning till kyrkbygget. Det är först efter fyra år, vid sockenstämma i september 1788 som man på nytt tar upp frågan om var kyrkan skall byggas. Då föreslog den nye prosten, Kjellin, jämte kyrkoföreståndaren Paul von Wachenfeldt, att kyrkan skulle byggas på den s.k. Enekullen, där man lär finna god grund. Dessutom ansågs platsen vara bättre belägen än vid den gamla platsen. Stämman beslutade enligt förslaget, och det antecknas särskilt att alla var nöjda! Men därmed var det inte avgjort. Vid stämma i november 1789 konstateras att murmästare Sundberg befunnit grunden på Enekullen ojämn och otjänlig. I oktober 1790 finns två förslag, Olof Olssons gärde nordväst om kyrkogården och Lars Börjessons tomt. Större delen av församlingen ville bygga på sistnämnda platsen, medan prosten, kyrkoföreståndaren von Wachenfeldt och kyrkvärden Olof Olsson i Prästbol framhärdade att den första platsen var bättre. Votering genomfördes och det visade sig att majoriteten var för Lars Börjessons tomt. Prosten, liksom kyrkoföreståndaren och kyrkvärden, ville inte bestrida beslutet, men lämnade brasklappen att han inte ville ta något ansvar, om kyrkan skulle stå i fara för någon eldsvåda. Vid sammanträdet valde man också en byggmästare, nämligen Gustaf Westman:
År 1791 föreslog byggmästare Westman att man ändå skulle bygga på Olof Olssons gärde. Vid detta tillfälle fick inte byggmästaren något gehör för sin idé, men två år senare beslöts "efter mycket omtvistande" att antaga denna byggplats men att bygga så långt västerut som möjligen kunde ske. Kyrkbygget skulle påbörjas sommaren 1795. I kyrkans arkiv finns en planritning bevarad. Den är upprättad av arkitekten Thure G. Wennberg (1) i Överintendentsämbetet och signerad av överintendent Carl Fredrik Adelcrantz den 18 februari 1790. Förmodligen grundar den sig på en ritning "från orten", gissningsvis av Gustaf Westman. Men eftersom någon sådan inte finns bevarad, så får Wennberg vara den som får stå som kyrkans arkitekt. Ritningen visar en rektangulär salkyrka med torn och fem fönsteraxlar och symmetriska dörrar mitt på långsidorna. Ritningen visar en absidialt utbyggd sakristia bakom koret. Kyrkan kom på grund av sitt läge på en kulle att orienteras i nord-sydlig riktning. I Överintendentsämbetets (2) skrivelse till Kungl. Maj:t finns ett s.k. underdånigt memorial, där det konstateras att:
Således har man fäst avseende vid församlingens ekonomiska ställning, men eftersom det inte finns någon utförligare redogörelse går det inte att säga hur man ansett att ritningen är så lämpad för en liten församling. Den har för övrigt ansetts så tidstypisk att den har fått representera periodens kyrkor på frimärke – se nedan. Ritningen är fastställd av Konungen den 22 mars 1790. Vid sockenstämma i maj 1797, beslöts dock enhälligt att sakristian skall byggas vid kyrkans östra sida, dvs. på långsidan. Aktörerna Det kom att ta hela 17 år mellan den gamla kyrkans brand 1781 och den nya kyrkans ibruktagande 1798. Denna långa tidsperiod torde delvis kunna förklaras med de konflikter som tycks ha präglat 1780-talet i Östra Ämterviks socken. Man stred om vilket byggmaterial som skulle användas för den nya kyrkan, i vilken del av socknen som kyrkan skulle byggas, och även vilken byggnadstomt som skulle användas. De närvarande prästerna synes av protokollen att döma förordat bestämda alternativ. Pastoratets kyrkoherde vid början av perioden var Johan Fryxell (1712–1786), som beskrivs som kraftfull och drivande, offrande alla sina krafter för sin hembygd. Trots att han är i 70-årsåldern, tar han initiativet redan vid den första sockenstämman strax efter kyrkbranden, och förmanar församlingsborna att bygga en interimskyrka, han påpekar att man inte kan räkna med stamboksmedel om man bygger i trä, han skaffar fram flera förslag till en stenkyrka, och han söker med argument gendriva Gårdsjö bruksägares argument mot en stenkyrka. Med hjälp av att läsa kungliga förordningar lyckas han slutligen 1783 påverka östemtingarna att besluta sig för stenkyrka. Ett annat namn som förekommer är Matthias Fryxell (1751–1817), en son till Johan Fryxell, och kanske mer känd som far till hävdatecknaren och kyrkoherden Anders Fryxell. Matthias Fryxell beklädde inte någon prästerlig tjänst i Sunne pastorat, men synes ändå ha spelat en roll vid sockenstämmorna i Östra Ämtervik. Johan Fryxells efterträdare blev Adolf Fredrik Kjellin (1750–1819), vars far också varit kyrkoherde i pastoratet. Kjellin skall ha köpt pastoratet enligt det skick och bruk, som florerade under denna tid. Enligt herdaminnet skall Kjellin dock ha varit den mest meriterade till tjänsten, och han kom också under sin tid att ge prov på en betydande praktisk duglighet. Kyrkbygget i Östra Ämtervik tycks dock under hans tid ha gått in i en lugnare fas när byggplatsen slutligen bestämdes. Bönderna i Östra Ämtervik verkar ha varit delade mellan de olika alternativen, vilket ju också fick till följd att så många motstridande beslut fattats under de första åren. Kyrkvärden Olof Olsson i Prästbol är ett namn som förekommer under hela perioden, och vid något tillfälle ställer han sig på prostens och kyrkoföreståndarens sida gentemot resten av församlingen. En annan aktör som ger sig till känna är Gårdsjö bruks ägare, hovkamreraren Jonas Engholm, som för sparsamhetens talan i ambitionen att bygga träkyrka. Äntligen klart Kyrkan kom alltså att äntligen stå färdig 1798. Vid den allmänt påbjudna inventeringen 1830 angavs kyrkan vara en halv aln längre än efter ritningen, ej fullkomligt färdig och ej heller invigd. Invigningen ägde rum först 1848. Varför man frångick ritningen i detta är svårt att veta. 1832 beslöt man sig för att riva den "olämpeliga" sakristian och bygga en ny i söder bakom altaret i enlighet med ritningen. Idag torde kyrkans främsta berömmelse komma från dess plats i Selma Lagerlöfs diktning som Svartsjö kyrka. Detta kan möjligen ha bidragit till att kyrkan våren 1997 kom på frimärke i utgåvan Tidernas kyrka. Där fanns kyrkan med som representant för de nyklassicistiska kyrkorna. |
||||
| RITNING VA kart- och ritningssamling A1782. Dessein (ritning) till Östra Emterviks kyrka i Wermeland. Motsvarande ritning av planen, jämte en fasadritning, finns i Överintendentsämbetets ritningssamling, kyrkliga byggnader, signum E49:1-6. RA. Signerad av överintendent Carl Fredrik Adelcrantz den 18 februari 1790.  |
T.v: Arkitekt Thure G. Wennberg, målning av Anders Hansson 1805. T.h: Överintendent Carl Fredrik Adelcrantz, målning av Alexander Roslin 1754. |