Tillbaka

Lagerlöfsgraven

I den Lagerlöfska familjegraven ligger Selma Lagerlöf och husföreståndarinnan Ellen Lundgren begravda. Selma Lagerlöfs farfar och farmor, far och mor och deras trotjänare, faderns syskon som dog tidigt och lillasyster faster Lovisa samt Selmas syster Gerda och hennes man och tre av deras fyra barn.

Daniel Lagerlöf, Selmas farfar, blev "socknens vördnadsvärde ålderman" trots att han inte var präst och Mårbacka förlorade sin rang som prästgård. Han var en kraftfull, dugande och plikttrogen man. Daniel var kusin till skalden Esaias Tegnér. Det är ingen slump att Selma blev författare då släkten består av personer som har ordet i sin makt.

Elisabeth Maria Wennervik, Selmas farmor, stod för berättandet på Mårbacka, hon "älskade att tala om förflutna händelser ur sitt liv". Ingen kunde heller berätta sagor så som farmor. I sängkammaren stod hörnsoffan och där samlade hon barnen. Hon sjöng även visor för dem. Vad farmor berättade glömde Selma aldrig.

En juldagsmorgon var de två ensamma hemma. Alla andra var på julottan. De satt i hörnsoffan och farmor berättade om Josef, som första julmorgonen gick omkring nere i Judaland för att låna eld och värma Maria och Jesusbarnet. När farmor slutat, lade hon sin hand på flickans huvud och sade:
Det är så sant som att du ser mig och jag ser dig. Det är inte på ljus och på lampor det kommer an, och det lägger ej vikt vid måne och sol, utan det som är nödvändigt är, att vi ha sådana ögon som kunna se Guds härlighet.

Det var kloka ord som Selma lärde sig att bättre förstå när hon blev äldre. En dag blev det tomt och tyst i hörnsoffan, ja i hela huset. Farmor Lisa Maja somnade in för alltid. De små Mårbackabarnen var bredrövade. Det var deras första stora sorg i livet. Barnen tyckte, att sagor och visor och allt roligt försvann från gården, då de körde bort med farmor i en svart kista.

Erik Gustaf Lagerlöf, Selmas far, ville förvandla Mårbacka till en mönstergård. Han hade många idéer och var envis nog att fullfölja dem. Löjtnanten var ingen driftig jordbrukare, då han istället hade stor kärlek till böcker och liksom fadern musiken. Han trakterade flera instrument och samlade ortens spelmän på sin gård till kvartetter och musiksällskap.

Louise Lagerlöf f. Wallroth, Selmas mor, var fast förankrad i verkligheten, stark, uthållig och samlande i svåra stunder. Hon fick tyvärr flytta från Mårbacka men fick under sina sista år åter bo där.

Om moderns begravning
kan man läsa i biografin Jag vill sätta världen i rörelse om hur hon ordnade det vid modern Louise Lagerlöfs begravning. Selma hade under många år delat bostad med sin mor och faster. Fastern Lovisa dog 1907 och modern Louise 1915 efter en längre tids sjukdom, 88 år gammal. Då var Selma på sitt 57:e år. Hon var väletablerad i samhället, hade fått Nobelpriset 1909 och invalts i Svenska Akademien 1914. När mamman dog befann sig Selma Lagerlöf i Stockholm på möte med Nobelkommittén och upplevde det bittert att inte ha varit hemma när Louise Lagerlöf dog.

För att hedra modern ordnade hon en riktigt storslagen, gammaldags begravning: hon köpte svart klänningstyg åt jungfrurna och de fjorton lantarbetarhustrurna på gården, hon bjöd sextiofem personer på middag, släktingar, grannar och underlydande. Modern fick ligga kvar i sitt rum ända tills hon bars ut i kistan: "Hon själv ligger vit och fin, så riktigt vacker och leende, inte alls förändrad. Jag går in till henne, att säga god morgon varje morgon, så som jag brukade. Jag tycker om att ha henne kvar så länge som möjligt."

Under själva begravningsakten i Östra Ämterviks kyrka fick Selma Lagerlöf en oerhört tydlig förnimmelse av kontakt med mammans själ. Det var en strålande vinterdag, med sol och gnistrande iskristaller, och redan på vägen till kyrkan i släden fick hon en känsla av att mamman försökte nå henne. Och sedan kom förnimmelsen åter, inne i kyrkan.

Hushållerskan Maria Persdotter regerade i köket under Selma Lagerlöfs föräldrars tid på Mårbacka. Hon var styv att laga mat av olika slag. Ibland fick systrarna Anna, Selma och Gerda också vara med i köket och baka kakor. Maja Persdotter var bra att ha. Var barnen snälla gjorde hon kalas åt dem. Hon hade mycket att berätta om, hur det var på Mårbacka förr i världen.

I yngre dagar var hon i Karlstad och skötte skolhushållet åt de unga sönerna från Mårbacka. Då blev hon bekant med en snickarmästare, som hade eget hus och egen verkstad. När hon kom hem till Mårbacka och talade om att hon skulle gifta sig med snickaren blev ingen glad. Man gjorde i alla fall bröllop åt henne på Mårbacka, och hon flyttade till Karlstad. Men hon trivdes inte med staden, ej heller med snickaren, och fjorton dagar därefter fick de se henne komma knallande tillbaka upp i allén. Hon saknade Mårbacka och barnen. Maja Persdotter stannade på gården till sin död. I den Lagerlöfska familjegraven ligger hon begravd. Medaljen, som hon fick för lång och trogen tjänst, förvaras nu på Mårbacka.

Selma Lagerlöf satt torsdagskvällen den 7 mars 1940 tillsammans med sin syster, när hon började känna sig klen och trött. På natten blev hon häftigt sjuk och låg medvetslös till sängs en vecka. Lördag morgon klockan 07:25 den 16 mars avled Selma Lagerlöf, 81 år gammal, i sviterna av en hjärnblödning och lunginflammation. Påskafton den 23 mars 1940 färdades Selma Lagerlöf en sista gång från Mårbacka till Östra Ämterviks kyrka. Hela Värmland flaggade på halv stång, människor stod vid vägkanten. Selma Lagerlöf hade avlidit en vecka tidigare och skulle jordfästas. Biskop Arvid Runestam höll i förrättningen och hedrade Selma Lagerlöfs livsverk. "Värmlandssolen har gått i moln", konstaterade biskopen. En överväldigande tacksamhet för hennes sociala, politiska och litterära engagemang fick sitt uttryck i mer än en timmes kransnedläggning och tacktal av otaliga ämbetsmän, föreningar och institutioner.

Husförståndarinnan Ellen Lundgren, född i Östra Vingåker och dotter till framlidne fanjukaren Carl Joh. Lundgren och hans likaledes framlidna maka, född Holander. Sedan 1905 husförståndarinna hos Selma Lagerlöf på Mårbacka. Hon kom ursprungligen för att ta hand om Selmas mor, men stannade kvar hos Selma sedan modern gått bort. Av Selma kallades hon alltid fröken. Hon styrde Mårbacka med järnhand. Det hände att pigorna grät och till och med Selma hade respekt för fröken Lundgren. Om fröken Lundgren hade varit man, hade hon varit general! I brev skriver Selma Fröken är så sträng. Hon behandlar pigorna som hundar. Allt i detta hus går efter hennes vilja. Och om det inte är sant, så är det åtminstone säkert, att det som hon vill, går med en helt annan lätthet än det hon inte vill. Men om en piga ändå valde Mårbacka, ja då fick hon också den bästa hushållsskola som gick att få. Även om fröken Lundgren var sträng och skarp, så var hon också beundrad av pigorna. Hon städslade unga flickor som ingenting kunde och lärde upp dem, så de behärskade allt som skulle skötas på en herrgård.

I köket rådde sträng hierarki. Fröken Lundgren lagade maten och pigorna ställde fram ingredienserna och diskade. Pigorna viskade om "Kökets skräck" men menade faktiskt inte fröken Lundgren utan den långa diskbänken av kopparplåt som skulle putsas varje dag. I ett annat brev skriver Selma, Fröken har varit så duktig, gjort korf och sylta och håller nu på att baka. Det är en så lustig treflig känsla att ha mat i huset. Min fröken måtte verkligen vara mycket bra. Hushållet är nästan billigare, fastän vi ha en person mer att föda, och ett rum till att elda och upplysa. Selma satte stor tillit till sin husföreståndarinna som var trofast och lojal ända till slutet. När Selma tagit sitt sista andetag gick Ellen in på sitt rum, låste om sig och kröp ner under täcket. Trots lock och pock gick hon inte upp ur sängen och hon åt heller ingenting.  – Mitt liv är slut. Jag ska följa min min fröken i graven. Nu vill inte jag heller leva längre.  Upp kom hon dock, och städade och iordningställde Mårbacka tills den dag hon satte nyckeln i låset och vred om den 15 juli 1940. Fröken Ellen Lundgren flyttade därefter till Sunne och Mårbacka stängdes. Erik Gustaf Lagerlöfs syskon, två bröder och två systrar av nio barn blev tidigt bortkallade! De dog i unga år och ligger i Lagerlöfsgraven. Faster Lovisa, den yngsta dottern, blev kvar på Mårbacka, där hon skötte hushållet hos sin bror och svägerska efter föräldrarnas bortgång; hon hade i 40-årsåldern varit förlovad med en komminister i Östra Ämtervik, Peter Niklas Mylén, vilken år 1862 som änkling hade flyttat in i komministerbostället Halla, Mårbackas närmaste granngård, men förlovningen bröts under sorgliga omständigheter, som Selma Lagerlöf har skildrat i kapitlet Brudkronan i Mårbacka. Faster Lovisa levde under Selmas uppväxt på Mårbacka, sedan under Landskronatiden och slutligen även i Falun till sin bortgång 1907.

När hon låg på bår, var den åttioåriga lika vacker, som hon varit i sina unga dagar. Men det låg en besynnerlig stolt glädje, liksom hos en, som har gått med segern ur en svår kamp. Aldrig får jag veta om det fanns spår av sanning i det, som jag tycktes förnimma, men visst är, att jag ansåg mig handla i full överensstämmelse med den dödas vilja, när jag i all hast träffade anordningar för att hennes kista skulle föras till Östra Ämtervik och begravas där. Gerda Ahlgren, Selmas syster, född på Mårbacka, gifte sig 1887 med Johan Ahlgren. De övertog samma år Mårbacka efter brodern Johan Lagerlöf. Gården såldes och gick ur släkten 1890. Paret flyttade till Falun, bodde vid Tisksågen och flyttade 1919 in i Lagerlöfsgården. Johan Ahlgren, Gerdas man, född i Persberg, bodde som barn på Alsters herrgård utanför Karlstad. Han flyttade till Falun och blev jägmästare vid Stora Kopparbergs Bergslags AB. Gerdas och Johans barn Birger Ahlgren var jägmästare vid Stora Kopparbergs Bergslag en tid men hade flera olika arbeten, och var gift två gånger. Birger bodde i Örnsköldsvik och Stockholm. Helena Ahlgren, utbildad hushållslärare, hade olika ströjobb runt om i Sverige, men mestadels bosatt i Falun i Lagerlöfsgården, förblev ogift och hjälpte till med att ta hand om föräldrar och syskonbarn. Ivar Ahlgren var sjöbefäl i flottan och handelsflottan. Han flyttade 1921 till Kina och anställdes vid det kinesiska tullverket i Shanghai, gift med Annie Stewenson, 1916–1945, omgift med Amy Moh-lan Tong, 1920–2001, återvände 1951 till Falun och bosatte sig i Lagerlöfsgården.

Ur Mårbacka
Jag kom så väl ihåg hur det var, när vi körde in på platsen framför kyrkan förr i världen, då folk sprang åt sidan för vagnen under glada hälsningar och löjtnant Lagerlöf satt där och smålog samt oupphörligen förde handen till hattbrättet. Nu, då jag åkte fram över samma plats, tycktes det mig, att det var bra ensamt och tomt omkring mig. Ensam satt jag i vagnen, och bland alla, som voro komna till kyrkan, var jag ensam om att minnas att denna dag var min fars hundraårsdag. Jag steg ur åkdonet och gick till graven borta på kyrkogården med kransen för att lägga ner den. Och mitt sorgsna hjärta grät över att de låg där döda, alla dessa, som jag älskat. Far och mor, farmor och faster och den gamla hushållerskan – alla hade jag varit med om att mylla ner här i djupet. Jag längtade efter dem, jag önskade, att de åter skulle komma och befolka detta Mårbacka, som de hade byggt upp med sitt arbete. Men stilla, tysta och otillgängliga sovo de där nere. De tycktes inte höra mig. Kanske att de dock gjorde det. Kanske att dessa minnen, som kringsvävat mig de sista åren, voro utsända från dem. Jag vet inte, men jag älskar att tro det.

Marie Söhrman, Östra Ämterviks hembygdsförening

källor: